Cancer,  Djur,  Framtid,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

Denna känsla, en tomhet..

KAN INTE KOMMA PÅ NÅGOT VETTIGT ATT SÄGA

Jag saknar det normala, det som en gång var, men som kommer att återgå till det normala.Jag vet bara inte när.Ingen vet.Jag väntar. Och väntar lite till 💕

.

Det är så mycket jag saknar. Saknad men ovilja att kräva saker som kanske inte är så viktigt. Eller, vem bestämmer vad som är viktigt och för vem?

.

Det jag tänker på har Alltid varit viktigt, men nu helt plötsligt så är det så mycket viktigare än jag någonsin kunde tro…. Men i perioder så är det väldigt svårt för honom. Jag vet att det inte är något som är riktat mot mig. Jag vet det.

.

Jag blir liksom, inte beroende av kramar och närhet, men det är så annorlunda nu. Sen det kom in cancer så nära, igen. Jag är rädd. Orolig. Vad kommer att hända och hur kommer det att gå?

.

Orden jag fick höra har etsat sig fast och jag kan inte prata om det, inte tänka på det. Men det finns i bakhuvudet av och till

.

Hjärtslagen på natten, mot min hand….

.

Jag vill krypa in där under, under din hud och känna din värme. Men jag förstår, jag vet att det är så himla olika hur människor i svåra stunder agerar, känner, tycker. Det är inte så att det är mig det är fel på, det vet jag med säkerhet.

Men jag har även en sorg riktad mot dom som jag trodde skulle finnas. Inte bara prata om elände, utan bara prata. Om vädret, djur eller vad som helst.

.

Men sanningen är att i de riktigt svåra tiderna i livet, det är då man är ensam. Jag pratar mycket med djuren på jobbet om det jag Faktiskt känner. Men jag tycker att de är lite väl dåliga på att svara. Jag saknar dom…

.

Jag saknar. Men jag är glad att vi ändå gör saker tillsammans, även fast jag ser hur du mår. Jag kan inte göra något åt det och det gör riktigt jävla ont i hela mig.

Men det är annat som också gör ont i mig och ibland känns det som att jag snart kommer att gå sönder på riktigt, inte psykiskt. Men att hela min kropp kommer att gå sönder, den behöver hållas ihop på något jävla sätt.

Jag vill ha Min Håkan tillbaka, den Håkan som inte hade så ont. Vissa dagar har han sån smärta och jag kan bara se hur det skär i hela honom.

.

Med dessa rader, jag menar Inte att föringa honom, hans cancer och hans smärta. Jag menar absolut inte att det är hans fel att jag känner saknad, känner tomhet. Absolut inte.

.

Jag vet att han kommer att komma tillbaka. Han ska bara spöa cancern litegrann. Helt och hållet.

.

Sen kommer han, bli den där spjuvern som han egentligen är, innerst inne.

Fan, jag älskar honom så jävla mycket och jag är trasig av oro. Men det är väl inte så konstigt eller så, klart att man känner så.

.

Får jag ens känna så här, eller är det egoistiskt?

.

#fuckcancer

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.