Cancer,  Djur,  Framtid,  Håkan,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet

Att känna utan att veta vad

.

.

𝚂𝚘𝚖𝚎𝚝𝚒𝚖𝚎𝚜 𝚢𝚘𝚞 𝚑𝚊𝚟𝚎 𝚝𝚑𝚒𝚜 𝚋𝚞𝚋𝚋𝚕𝚒𝚗𝚐 𝚞𝚙 𝚏𝚎𝚎𝚕𝚒𝚗𝚐, 𝚝𝚑𝚒𝚜 𝚌𝚎𝚛𝚝𝚊𝚒𝚗 𝚜𝚘𝚛𝚝 𝚘𝚏 𝚛𝚊𝚐𝚎.

.

Jag känner mig helt off, avstängd, lycklig, rädd, orolig och felplacerad.

.

Men jag vet inte vad jag känner kring någonting, det enda jag är riktigt säker på är mina känslor för Håkan och våra djur. Just nu är det verkligen det enda jag vet.

.

Att inte veta hur det kommer att bli och hur det kommer att gå. Där är jag rädd. Men jag tänker inte låta den känslan ta över. Istället kör vi på som vanligt, men att allt vi gör nu får beslutas utefter hur Håkan mår och så.

.

Just nu kan vi inte göra så mycket för han blir så mycket tröttare än förut.

Men det här med mina känslor är så svåra, att inte veta hur jag mår. Men jag skulle ljuga om jag säger att jag aldrig är ledsen, för det är jag tyvärr. Väldigt ofta. Men bara i smyg

.

Sen tycker jag att det är så konstigt, det brukar pratas om hur viktigt det är att låta anhöriga ta del av allt som gäller cancervård som vi tydligen håller på med nu. Anhöriga är viktiga.

.

Men när det kommer kallelser till läkarbesök för Håkan så står det alltid att anhöriga inte får följa med. Jag vill ha en möjlighet att ställa frågor. Lyssna på vad som kommer.

.

Men jag får ta det senare via Håkan och försöka att komma på frågor i förväg och låta Håkan ställa dom och att läsa hans journal.

.

Varför är vi viktiga när vi inte är välkomna att delta på besöken?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.