Uncategorized

Besvikelse är ett faktum

Jag tar en paus…

.

Måndag, Håkan har åkt tillbaka till Eskilstuna och kommer hem i morgon. Jag är så jävla glad att vi har våra katter. De är helt klart mina bästa just nu. Eller det är dom alltid. Dom och Håkan.

.

Men bilden; jag smittar inte, men det verkar som att det är så alla tror. Jag har aldrig haft så uselt socialt liv som jag har nu. När jag berättade att Håkan har cancer så försvann nästan alla. Det är som att folk tror att det enda jag vill prata om är sjukdomar.

.

Men, jag saknar ett vanligt liv. Att prata (skriva) om väder och vind typ. En paus från det nya livet som vi tvingas leva med. Jag har tänkt mycket på framtiden, vill jag ens ha folk tillbaka? De har ju visat så jävla tydligt var de står.

Självklart har jag några som vågar prata med mig. Men det är inte dom som jag har känt länge. Om jag vill prata med någon så är det bara mig det hänger på. Om jag inte skulle börja prata så skulle fan ingen märka om jag försvann.

.

Jag är den som kacklar hemma. Stackars Håkan, men. Jag försöker att inte.. Ta för mycket energi och plats. Särskilt när jag märker att han inte orkar, vilket är det vanliga nu. Han har varit jättetrött sen han började med strålning. Det är inte konstigt då att han inte orkar lyssna på mig, men det blir inte roligare för det, men jag klandrar honom inte.

.

Jag hoppas bara att han kommer tillbaka till min Håkan snart. Men jag har full förståelse för att han inte har samma ork som tidigare.

.

Men mina vänner… Jag vet inte vad jag ska säga.. Nå väl.. Jag tänker inte skriva vad jag känner, för det skulle bli fel.

.

Sen vet jag inte hur det ser ut framöver, jag ska inte jobba denna vecka. Och inte på måndag. Sen vet jag att jag har lite undersökningar som väntar, men det är inget jag kommer att gå in på just nu.

.

Men nu. Jag klarar inte av att jobba. Jag orkar inte, jag är bara så förbannat ledsen hela tiden. Så ledsen och rädd.

.

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.