Cancer,  Djur,  Framtid,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Praktik,  Tvåsamhet,  Vänner

Betyder jag inte mer än så?

Jag behöver bara få ur mig hur jag känner och mår. Om jag försöker att prata så är det nästan ingen som lyssnar.

.

.

Jag har kämpat med psykisk sjukdom i många år, haft kontakt med psykiatrin sen jag var 13, men då var det inte lika regelbundet. Plus att jag inte var beredd att låta någon veta om det. Till skolan sa jag att jag skulle till tandläkaren eller så.

.

2004 tog jag kontakt med psykiatrin mer på riktigt, jag träffade en psykolog som hette Birgitta. Jag bodde i Blekinge vid den tiden. Det var även då jag började äta medicin.

.

2009 kkraschade jag, jag tog då till den enda metod som jag klarade av, att lämna allt jag hade. Om jag flyr, då kan jag börja om på nytt på ett ställe som inte har dåliga minnen och jag kan då börja om på nytt.

.

Jag blev sjukskriven i januari 2010 och har varit det sen dess. Men min taktik funkade inte, jag började må dåligt och flyttade igen. Och igen.

.

Men något som jag alltid har gjort är att finnas där för mina vänner. Även om jag var inlagd så fanns jag. Jag la mig själv åt sidan, för då flyttar jag fokus från mig till en vän. Även folk som jag egentligen inte kände mer än via bloggen.

.

Sen kom jag på fötter hösten 2020. Nu är det mars 2022 och nu när jag verkligen mår dåligt av en annan anledning, vem finns där för mig? Kan du gissa? Ingen av de som jag trodde på.

.

Jag vill inte ha kontakt med mina vänner för att prata om det som är svårt just nu. Jag vill inte prata om cancer, sjukhus, cellgifter, operation.

.

Jag vill ha någon som kan hjälpa mig att leva normalt för några timmar. Prata om film, musik, dagens tråkiga mode, djur, dricka kaffe.

.

Förstår ni? Jag har fallit bakåt igen, jag är hemma. Jag klarar inte av att jobba på kaningården som jag egentligen älskar att göra.

.

Min ork räcker inte. Vad ska man göra egentligen? Jag känner rent spontant att den dagen som någon ber mig om hjälp, så känner jag att jag vill säga nej. Problemet är att jag inte fungerar så. Är man vänner så hjälper man.

.

Även nu är det så, folk börjar inte prata med mig om något rent spontant. Det är jag som får ta första steget. Någon kan börja, de skickar en bild eller länk till en film. Jag kommenterar. Och där dör samtalet.

.

Jag menar inte att alla har dragit, men de som nu finns är såna som känner både mig och Håkan. Men de som jag har känt i många år, de som jag trodde på.

.

Det här inlägget kanske är formulerat lite fel. Det kan låta som att de som finns inte räknas. Men det gör dom. Verkligen.

.

4 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.