Cancer,  Håkan,  Livet,  Vänner

En nyttig sak med cancer…

.

Den dagen då vi fick veta att Håkan har cancer så skrek mitt inre, ren panik. Varför?

En del hävdar att bakom varje tråkig nyhet, händelse så finns det något positivt att se. Den dagen undrade jag självklart vad. Vad i hela helvete är det för positivt med att den jag älskar mest i världen ska få en sjukdom som cancer?

.

Den hårda vägen lärde jag mig det, jag har på detta sätt fått veta vilka av mina vänner som kan titulera sig som Äkta vänner.

Under årens lopp har jag lärt känna väldigt många människor, stöttat och funnits genom en massa olika vägar i livet.

.

Nu har jag inga kvar väljer jag att säga. Nästan. De vill finnas, de kommer att finnas och de kommer aldrig att svika.

.

Ett jävligt märkligt sätt att visa det på måste jag säga. Om jag kollar bland mina sms, meddelanden på messenger och listan av mottagna samtal så är det inte en rolig syn.

.

Mina listor består av erbjudanden från Hemköp, att jag inte får komma till mina planerade vårdbesök om jag uppvisar förkylningssymtom eller från min kontaktperson gällande min praktik, som jag inte klarar av just nu…

.

Det som räddar mig just nu är de som bor på gården, de pratar med mig och Håkan om allt mellan himmel och jord utom cancer och cellgifter. Precis vad vi behöver.

.

Även jag. Jag skulle ljuga stort om jag säger att jag Inte är besviken. Efter att jag har vänt ut och in på både mig själv och min plånbok för mina vänner, så får man inte ett skit tillbaka.

.

Jag loggade ut från sociala medier i en vecka för att se om någon reagerade. Men jag fick rätt i min misstanke om tystnaden som jag anade skulle bli.

.

En vecka, men nej. Jag har sån jävla stor lust att bara radera folk efter det här, men jag funkar inte så, men jag har en stark känsla av att den dagen som någon behöver mitt stöd på något sätt så kommer jag KORKAT NOG att finnas där

.

Jag önskar att jag för min egen skull kunde lära mig att säga nej. Jag vill förstå för mig själv att jag blir utnyttjad för att jag inte kan säga nej.

.

Folk vet det. Fan vad jag är blåst som går på denna mina gång på gång på gång….

.

Nu efter detta så undrar jag hur lång tid det tar och hur många offerkoftor som åker på.

.

Give me a break. Please..

.

Håkan of course, sen vet jag att jag alltid kan få en paus från cancer genom att gå upp en våning i huset, eller bara ut på gården. Sen räcker ekot långt…

.

Men en sak har Håkan lyckats lära mig. Att inte be om ursäkt för att jag finns. Att jag inte ska tillåta mig att ta hur mycket skit som helst

.

Sen, sen många år så har jag de som fortfarande läser min blogg eller så. Men jag syftar nu Främst på de som jag har känt i många år.

.

Eller, som jag trodde att jag kände.

2 kommentarer

    • Maria

      Det är så himla sant.. Men, det är i dessa lägen man märker om man har vänner eller inte.. Och kan rensa upp bland alla som jag trodde att jag kände.
      Jag släpper allt för att finnas för vännerna, men vad är tacken..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.