Cancer,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

Jävla jävla cancer

Jag har upplevt väldigt mycket i mitt liv. Jag har fört en kamp för överlevnad, jag har försökt att avsluta mitt lidande, jag har kämpat med så mycket som har varit riktigt tungt och med mycket och svår ångest.

.

Men det jag känner nu, det jag gör för hans skull, för att underlätta för honom, att bara finnas nära.

.

.

.

Jag orkar inte längre kämpa mot gråten. Jag låter det komma. Den här rädslan jag upplever nu är något utöver något annat jag har känt. Att se hur han mår. Tröttheten, Fatigue som det så fint heter. Det är en trötthet som inte går över trots att han sover.

.

Häromdagen när han duschade så när han var färdig så var han tvungen att sätta sig på toalettstolen och vila. Förlamande trött. Vi satt ute på altanen för en stund sedan, han ville komma ut för att röka. Men att sitta är för jobbigt, så nu ligger han i soffan igen.

.

~ Bara du Håkan ~

.

Men ilskan jag känner, jag är arg för att Håkan är sjuk, men jag tror att det inte är ilska på det sättet, utan mer den här känslan av att inte kunna göra något. Men, jag gör det jag behöver, det har även inneburit att jag har fått utmana mig själv och en av mina största fobier – kräk

.

Men jag har inte haft några problem, jag gör det för att jag måste, jag måste hjälpa den jag älskar mest i hela världen. Och då kanske man fungerar annorlunda. Man tänker inte på det på samma sätt. Vad vet jag.

.

Jag är rädd ~ han är rädd

.

Jag gör allt jag kan för Håkan, inte bara nu, alltid! Allt för min Håkan

2 kommentarer

  • litentanta

    Det här knäppa med att vi människor vips ska berätta och förstå, det måste vara nåt inbyggt. Tänkte försöka göra nåt annorlunda, bara säga att jag har varit i din sits, jag förstår hur mycket man helt enkelt måste orka och när stunderna kommer då man faktiskt inte alls måste orka utan får gråta sig tom, äta bullar till middag och fortsätta trampa vatten för att hålla sig flytande till nästa dag, när allt börjar om igen….. 😦 Ibland är livet bara en jävla kamp och det finns inga rättvisor inom synhåll, o sen får man försöka kämpa sig igenom nästa dag. Som ”åskådare” känns det så skönt att få se dig göra den här resan mot ett så mycket bättre psykiskt mående, se vilken styrka du verkar ha lyckats bygga upp och det känns på många sätt så mycket lugnare för mig. Vilket är totalt jävla oviktigt, hur jag känner det alltså, men ta hand om er, lev livet dag för dag och hoppas så mycket att allt kommer att bli bra till slut! Kram på dig!

    • Maria

      Tänk att skriva är den bästa ventilen för vissa. Utan text är jag tom. Jag är glad att jag är så mycket starkare nu.
      Men det är så jävla jobbigt just nu. Den här rädslan och ångest jag känner. Jag är även väldigt glad att vi har två katter som just nu inte lämnar mig ensam.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.