Cancer,  Framtid,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

Räddade än någonsin

.

Igår. Akut. Håkan med ambulans till sjukhuset. 3 röntgen, sond och flera olika typer av dropp. Jag är kvar här hemma. Helt ovetandes om vad som händer i hans kropp. Han har gått ner 7 kg på 10 dagar och det är verkligen inte bra.

.

Jag vill bara ha hem honom. Ligga nära och bara känna hans hud mot min. Känna hans hår mellan mina fingrar, en sån där kram som bara han kan ge, den där perfekta kramen som aldrig får ta slut.

.

Jag har börjat knapra Stesolid. Det hjälper mot den värsta ångesten. Den får mig att sluta krampa. Att vara med genom det här är helt klart det allra jävla värsta jag har varit med om. Att se honom, se hur han mår.

.

Jag väntar nu på att en sköterska ska ringa till mig. Så jag kan ställa alla dessa frågor om vad som händer nu och vad de ska göra just nu. Jag hoppas att få höra att de ska operera honom nu. Att tumören är redo för det.

.

Men jag vågar inte hoppas. Jag vågar inte. Jag är så jävla rädd att cancer vinner. Så jävla rädd

Jag vet inte om jag har känt så här tidigare. Jag har svårt att tro det. Inte ens då när jag hölls fast i en lägenhet i Stockholm. Han som förstörde mig. Jag var livrädd och jag var övertygad om att han skulle slå ihjäl mig. Nog Fan var jag rädd. Jag ville ut, jag ville inte dö.

.

Men jag var inte lika rädd som jag är nu. Jag har aldrig känt så här för en man tidigare. Så som jag älskar honom. Gud, jag är beredd att göra exakt vad som helst, bara han blir frisk!!

.

JÄVLA CANCER! FÖRSVINN. VI HAR INTE PLATS FÖR DIG. Jag är så jävla arg. Kan ni sluta bete er som att allt är normalt? Inget är normalt! #fuckcancer

.

Det är inte bara jag som behöver honom. Han har barn. Han har ett fantastiskt jobb med kollegor som är helt outstanding. Han har vänner. Vi alla behöver honom.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.