Håkan,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet,  Mobbing

Jag då?

.

Jag är kanske onödigt känslig, jag vet inte. Men all mobbing genom hela skolgången och sen att ha dåliga relationer eller även en bra relation men att någon som står oss nära behandlar mig illa. Det kanske blir ett tråkigt inlägg, men jag lovar att det slutar väldigt bra. Tycker jag i alla fall

.

Men det händer inte att någon backar upp mig, försvarar mig. Det är något som bara upprepas gång på gång. För mig blir det en signal om att jag inte är värd att kämpa för, stötta, finnas.

.

Vid ett tillfälle så gick det så långt att jag valde att lämna det förhållande jag var i då, själva relationen var helt fantastisk, men jag stod verkligen inte ut med att bli så öppet mobbad och alla runt omkring såg och hörde, men det var aldrig någon som sa ifrån.

.

Såna saker har hänt i de flesta relationer, men jag har fått stå upp för mig själv, inte prata om det, utan bara finna mig i det. Såna saker har slutat med att jag helt enkelt inte orkat och väljer att gå vidare på egen hand.

.

Jag vet faktiskt inte vad det är som gör att folk gör så här mot mig. Vad gör jag för fel? Varför är ingen som säger att de älskar mig redo att ställa upp för mig?

.

Är det för att jag pratar för mycket? Är jag för annorlunda i jämförelse med alla andra? Är jag bara jobbig? Är jag krävande? Lägger jag mig i saker som jag inte har att göra med? Ställer jag för mycket frågor? Är det för att jag kan byta samtalsämne för plötsligt?

.

Kan någon berätta för mig? Vad ska jag göra för att bättra mig? Jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva vänja mig vid att bli illa behandlad? Det tycker jag inte att Någon ska behöva göra.

.

Vid ett avslut på förhållande så hade en kommentar från en i umgänget sagt att Det var skönt att det blev så. Men vad är det som gör att det är så många som tycker så illa om mig? Kan ingen förstå att 35 års mobbning börjar göra jävligt ont?

.

Kan det vara så att folk är så jävla konflikträdda? Jag vet faktiskt inte varför jag kom att tänka på det här just nu.. Men ibland dyker det upp. Att ta samtal som på något sätt inkluderar mig, att jag är orsaken.

.

Jag är glad att jag har ett jävligt bra förhållande nu, att Håkan är så jävla fin. Jag svek honom som fan för ganska exakt ett år sedan. Det fanns lite orsaker, men det var aldrig han som gjorde något fel, men det var han som blev lidande.

.

Jag ville aldrig gå ifrån honom, men jag gjorde det ändå. Men jag kan bara vara så glad att han aldrig slutade att höra av sig, han bad mig gång på gång att jag skulle komma tillbaka. Jag är så jävla glad att jag lyssnade på honom.

.

Men om sanningen ska fram så ville jag bara gå tillbaka redan direkt, jag ville inte vara utan honom. Jag mådde jävligt dåligt under den tiden jag var ifrån honom.

.

…. Fjärde juni 2021….

.

Se på bilden, hur ser jag ut att må? Men, nu ett år senare så sitter jag här, jag bor här, jag är förlovad med den jag inte kan vara utan. Han gjorde det han ville, jag minns inte datum, men vi satt på altanen och hade grillat, då tar han min hand och ser mig djupt i ögonen och frågar:

Maria, vill du gifta dig med mig

Mitt svar vet ni nog redan eftersom jag har en ring på mitt finger. Det finns ingenting som gör att jag ångrar mitt svar. Men när det blir, det vet jag inte. Men jag älskar honom så djupt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.