• Håkan,  Kampen tillsammans,  Känslor

    Stark oro tar över mitt känsloregister

    Idag kom brevet från Akademiska sjukhuset i Uppsala om Håkan. Han ska dit på onsdag och få information om det som nu väntar. Först blev jag väldigt glad att det äntligen händer något.

    .

    Men nu, jag är bara så jävla orolig för allt, för framtiden. Jag sitter ute och försöker att lugna ner mig själv. Jag tänkte att om jag gör klart lanseringen av bänk och lådor så kan jag kanske sluta tänka för stunden.

    .

    Men jag kan inte. Jag tog fram allt jag behöver, men mer… Jag satte mig för att ta en cigg, men oron och rädslan. Jag mår mest illa av allt. Allt är bara så verkligt nu, ablation och operation.

    .

    Jag är så rädd. Cancer är så laddat.

    Man kan dö av cancer. Förstår ni, det är ett hårt ord, jag kan inte klara mig utan Håkan, vad gör jag om det går åt helvete? Det får inte hända, han måste klara det här.

    .

    Fan, jag är rädd. Så rädd

  • adhd,  Cancer,  Djur,  Håkan,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Livet,  Medicin,  Tvåsamhet

    Gårdsfolket, det är vi det

    Oj vad konstigt det känns, alla befinner sig just semester just nu utom vi och Ida som inte fick semester än. Men dagtid så är det bara vi som är hemma, rastar hundar och donar i trädgården. Typ. På hela gården.

    .

    Sen så är det lugnt, eller saker hela tiden egentligen. Läkarsamtal, optiker, handla inför midsommar och så. Jag ska testa att byta Ritalin mot Concerta. Sen ska jag vidare till hudkliniken angående min hudsjukdom och nya salvor. Och om en vecka ska jag göra en koloskopi.

    .

    Jag håller på att lasera en bänk som vi ska ha på altan och sen varvar jag med att rensa i syrénhäcken inför att gå lös med det stora artilleriet. Sen måste jag rensa sly på Kullabacken och på torsdag ska vi ut till skogen och hämta hem lite björk att ställa vid trappan.

    .

    Sen vet jag inte.. Jag kände bara att det var dags att uppdatera läget. Vad gäller Håkan så väntar vi på besked från Uppsala där de ska besluta vilken operation som ska göras först, tumören eller metastasen. Han kommer ju inte att få mer cellgifter eftersom det var det som gjorde att han blev så fruktansvärt dålig och fick en tillfällig stomi.

    .

    Men. Så står det till just nu.

    .

    Med nya glasögon ~ känns bra att kunna se ordentligt…

  • adhd,  Bipolär,  Hälsa,  Känslor,  Livet,  Mobbing

    Jag behöver krypa ur mitt eget skinn

    … SÅ HÄR SER DET UT I MITT HUVUD…

    .

    Okej att jag har adhd, men även fast jag äter medicin så är det så här det är i mitt huvud hela tiden. Jag får inte ens vila en kort stund. När jag jobbar ute på gården och behöver en rast så går jag och tänder en cigg och sen jobbar jag tillslut med ciggen i mungipan.

    .

    SÅ HÄR KÄNNS DET I MIN KROPP…

    .

    Jag är så trött, jag tar kvällens sista cigg på trappan och går runt lite på grusplanen och jag orkar inte stå emot, tårarna rinner för att jag är så jävla utmattad. Det är inte så att jag är ledsen, jag är bara så trött.

    .

    Det blir så att jag blir lättare irriterad, om någon låter tjurig mot mig så tar jag det onödigt hårt. Just nu är vi två stycken som är trötta av olika anledningar.

    När Håkan är trött så har han väldigt lätt för att låta irriterad på mig, jag har sagt det till honom, men det är inget han tänker på och han säger att det Inte är så han menar. Han ber om ursäkt när jag påpekar det.

    .

    Men jag vet att det är inte något konstigt, vem tusan orkar låta pigg och glad när man är så pass trött som han faktiskt blir. Jag anklagar honom inte för det, men när min trötthet är så brutal och jag inte kan få ro i skallen, då vet jag med mig att jag tar exakt allt fel.

    Jag försöker verkligen att styra, men jag vet inte hur jag ska göra för att lyckas.

    .

    Jag har svårt att ta upp hur jag känner, för jag har i de lägena en skev syn på mig själv och mitt värde. Mina känslor är inte värda att ta plats. Varför skulle någon lyssna på mig? Jag vet att jag har fel, men jag vet även att när jag väl säger något så existerar ingen respons. Så därför skriver jag.

    .

    Att läsa hur jag upplever känslor är helt frivilligt från din sida. Orkar du inte med mig så kan du sluta läsa, men jag Kan inte sluta känna.

    .

    Om jag skulle sätta mig ner och Verkligen försöka prata med Håkan, berätta hur jag känner så… Jag vet ju egentligen att han skulle lyssna. Kanske inte nu på samma sätt som livet innan cancer, men ändå lyssna. Men sen är det så tragiskt vanligt att folk bara tror att jag överdriver, jag vill bara ta plats och ha uppmärksamhet.

    .

    När det är så det nästan alltid har varit, då är det bara så svårt att våga tro på att det blir annorlunda. På vissa områden så är det som det alltid har varit. Så det är svårt att bryta den biten. Våga prata. Att öppna sig för att sen märka att den man pratar med inte verkar vilja komma med råd. Det är en känsla som blir att jag är inte värd den tiden.

    .

    De två sista stämmer så väl in på mig och har alltid gjort…

    .

    Ett exempel på att jag inte är värd att kämpa för. Om/när folk är elaka mot mig, alla ser och hör. Men ingen gör något för att hjälpa mig. I skolan tex, många lärare såg – men ingen sa något. Vid ett tillfälle fick jag en sk hoppspark i ryggen, jag ramlar och får en spark i magen och spott på huvudet. De sk fritidsledarna, satt på bänken och säger ”äh, lugna ner er nu killar”. Tack som fan.

    .

    Det har faktiskt varit likadant även Efter skoltid. Tillåten vuxenmobbing.

    .

    .

    Nu har jag gnällt klart. I min egen blogg tänker jag tillåta mig att ta plats. Jag kan inte fly från mig själv, men ni kan fly från mig om ni vill. Men jag måste på något sätt rensa det som ligger och tar plats. Och som rubriken lyder, på kvällen känner jag ofta att jag vill krypa ur mitt eget skinn, jag känner mig instän. Även mina kläder är i vägen

    .

    .

    Förlåt dock för att jag är så negativ idag. Men det är inte lika ofta som det var förr om åren…

  • Livet

    Att göra rätt för sig…

    Jag vill alltid göra rätt för mig i alla lägen, hamnar jag i situationer där jag inte kan eller får påverka så kan jag inte må helt bra. Vissa situationer som kan hända gör att om jag inte gör rätt för mig så känner jag mig som en jävla snyltare.

    .

    Så har det varit så länge jag kan minnas, men jag tycker att det har blivit svårare att hantera, att inte riktigt kunna slappna av. Jag tror att det beror på de åren som jag fullständigt levde på andra pga saker som Jag inte visste om att det skedde bakom min rygg.

    .

    Jag hade typ klippkort hos Svenska kyrkan, pingstkyrkan och Frälsningsarmén där jag fick en rekvisition för att handla mat, eller så kunde jag plocka ihop mat där.

    .

    Jag var tvungen att gå med i grupper på Facebook som tex Räddande änglar och Hjälpande hand eller vad den hette. Där fick man skriva till administratören och berätta hur min situation ser ut och i detalj skriva vad jag behöver ekonomisk hjälp med samt att jag fick skicka in en kopia på kontoutdrag. Sen var det privatpersoner som köpte mat till mig.

    .

    Jag gick även till soc men fick avslag. Så att inte kunna göra rätt för sig, på något sätt. Det gräver hål i mitt samvete.

    .

    ~ MARIA ~ den eviga snyltaren ~

  • Bipolär,  Djur,  Känslor,  Kärlek,  Livet,  Pepsi

    Den totala kärleken till en katt

    Timme efter timme….

    .

    Tänk, att hon ligger nära, spinner hela tiden och svansen rör sig försiktigt. Jag klappar henne hela tiden, pussar på henne, luktar i pälsen, och jag kan inte sluta le.

    .

    När jag tittar på henne, ögonen, teckningen i ansiktet, hennes små tassar. Jag kommer ofta på mig själv med att på något sätt skratta till, jag kan inte hålla lyckan tyst för mig själv. Jag tittar och blir alldeles tårögd hur ofta som helst.

    .

    Hon kan ligga så hos mig, timme efter timme.. Även fast jag klappar henne nonstop så får hon aldrig nog. Vi satt/låg så i soffan ganska länge och Håkan valde orden ”det är inte normalt” men då inte nedlåtande, utan mer att de flesta katter ligger gärna nära och sover och spinner. Men om man klappar dom för länge så går de iväg. Men inte Pepsi.

    .

    Hon vill alltid vara med, vara nära

    .

    Det jag inte är beredd att göra för henne, det finns inte.. Jag gör allt, går genom eld.. Jag älskar henne så ofattbart mycket. Efter allt som hon har gjort så är jag skyldig henne allt och lite till.

    .

    När jag har legat och bara varit orolig så har hon inte lämnat min sida. Ligger jag i sängen och behöver gå på toa så följer hon med, har jag riktigt svår ångest så lägger hon sig inte i höjd med min mage, då är det tätt intill bröstet som gäller.

    .

    Att ha hennes namn förevigat känns som det minsta jag kan göra, men jag är inte klar med den… En liten detalj fattas. 🐾

    .

    Kärleken hon visar, nyfikenheten till det nya livet. Hon. Jag älskar henne

  • Livet

    På ortopedakuten

    På en brits i korridoren

    .

    Det är mycket nu. Misstänkt diskbråck. Extrem smärta, urinläckage, bortdomnade ben, en stickande känsla över rygg och ut över baksida av överarm.

    .

    Nu ligger jag i korridoren, kan inte sitta eller stå särskilt länge utan att det gör ondare. Har fått börja röra mig annorlunda för att lindra smärtan i ländryggen så nu har jag ont längre upp också. Väldigt vanligt när man måste kompensera för att stå ut.

    .

    Men jag måste vara beredd på att lämna ifrån mig sängen om det kommer en äldre människa. Frågan är vad jag gör då? När stol eller stående funkar. Jag får räkna med 5-6 timmar på att träffa läkaren. Kanske mer än så. Det är helt sjukt, vi är flera stycken som ligger i korridoren.

    .

    Men. Jag hoppas att ingen tror att jag överdriver eller hittar på en smärta som inte finns. Det brukar alltid vara någon som tror sånt. Jag förstår inte varför, så jag ligger mest och Hoppas att det ska synas något på röntgen, för jag måste tydligen ha någon form av bevis från bättre kunnande.

    .

    Jag vet för flera år sedan, när jag bodde i Viskafors, då var det väldigt ofta som folk trodde att jag bara var ute efter uppmärksamhet. Ni som har följt mig länge kanske minns att jag var tvungen att lägga ut kopior på journalen och det fick jag även göra när det hände något med djuren.

    .

    Bevisa att jag faktiskt tog dom till veterinären om det behövdes. Jag vet inte, men folk tror helt enkelt inte på mig. Jag vet inte vad jag gör för fel för att alla misstror mig.

    .

    Varför ska jag vara tvungen att bevisa? Varför kan folk bara inte tro på mig?

    .

    Jag är en människa med känslor och det gör faktiskt ont att ingen tror på mig.

    Men, nu ska jag visst klä av mig och få ett finger där solen aldrig lyser

  • Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet

    Hjälpmedel och krav på vårdkontakt

    ..

    .

    Idag var sjuksköterskan här med mina mediciner och hon såg på mig hur ont jag har i ryggen, trots smärtstillande och tensapparat. Så jag ska ringa till vårdcentralen och se till att jag får komma på röntgen. Åsa misstänker att det är diskbråck och inte ryggskott.

    .

    Jag har även haft besök av sjukgymnasten och hon hade pratat med sköterskan och arbetsterapeuten och jag har nu fått låna glidlakan, en speciell kudde att ha benen på för att avlasta, mer plattor till tensapparaten och en förhöjning till toalettstolen. Jag skulle även ha en griptång men den glömde hon i andra bilen så den kommer hon med i morgon.

    .

    Jag hade önskat mig ett till batteri så jag inte behöver vara utan alls. Men, det får gå ändå.

    Jävla rygg. Mamma har problem med ryggen, syrran har diskbråck och har även opererats för det tidigare och pappa hade skolios. Även systerdotter har problem och det har några av mina mostrar.

    .

    Jag har haft problem väldigt länge, men då har jag bara ont i bröstryggen samt att jag får knutor runt och under skulderblad. Men det här, jag vet inte vad jag ska säga om det, men jag är glad att Håkan har Primperan som är mot illamående. Nu måste jag vila lite, om det går.

    .

    Tur att Håkan är så pass pigg nu att han kan hjälpa mig. Tur att jag har honom i allt.. ☘️

  • Djur,  Håkan,  Känslor,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

    Har jag fått en ny bästa vän?

    Det började med att jag skulle lägga mig på gräsmattan och bara njuta av livet, men så fort jag la mig så small det till i ryggen. Jag försökte att ta mig upp, men tillslut så kom jag varken upp eller ner.

    .

    Skickade sms till Håkan

    Jag kommer inte upp
    Kan du komma med tensapparaten
    Jag krälar till höger om syrénbersån.”

    .

    Jag fick sällskap av både Håkan och Labbe

    Det tog 1 timme och 15 minuter innan jag stod på benen. Sen skulle jag ta mig till huset och det tog 15 minuter och det går snabbare för en snigel att ta sig fram samma väg. Sen skulle vi äta och jag kunde inte använda båda händerna för att dela maten

    .

    .

    Nu är Håkan iväg och köper Naproxen så jag måste komma ihåg att jag inte får ta mina mediciner som vanligt ikväll. Men just nu gör jag det dummaste egentligen, jag har lagt mig på sängen. Men jag rör på ryggen hela tiden

    .

    Men jag ska strax gå upp, får inte ligga för länge. Men vad gör man? Fram och tillbaka mellan två rum. Självklart med högre trösklar än i nya hus, bara för att det är svårt att lyfta benen.

    .

    Ännu mer tur att jag har Håkan, jag älskar honom. Mest av allt jag har varit med om

    .