adhd,  Bipolär,  Hälsa,  Känslor,  Livet,  Mobbing

Jag behöver krypa ur mitt eget skinn

… SÅ HÄR SER DET UT I MITT HUVUD…

.

Okej att jag har adhd, men även fast jag äter medicin så är det så här det är i mitt huvud hela tiden. Jag får inte ens vila en kort stund. När jag jobbar ute på gården och behöver en rast så går jag och tänder en cigg och sen jobbar jag tillslut med ciggen i mungipan.

.

SÅ HÄR KÄNNS DET I MIN KROPP…

.

Jag är så trött, jag tar kvällens sista cigg på trappan och går runt lite på grusplanen och jag orkar inte stå emot, tårarna rinner för att jag är så jävla utmattad. Det är inte så att jag är ledsen, jag är bara så trött.

.

Det blir så att jag blir lättare irriterad, om någon låter tjurig mot mig så tar jag det onödigt hårt. Just nu är vi två stycken som är trötta av olika anledningar.

När Håkan är trött så har han väldigt lätt för att låta irriterad på mig, jag har sagt det till honom, men det är inget han tänker på och han säger att det Inte är så han menar. Han ber om ursäkt när jag påpekar det.

.

Men jag vet att det är inte något konstigt, vem tusan orkar låta pigg och glad när man är så pass trött som han faktiskt blir. Jag anklagar honom inte för det, men när min trötthet är så brutal och jag inte kan få ro i skallen, då vet jag med mig att jag tar exakt allt fel.

Jag försöker verkligen att styra, men jag vet inte hur jag ska göra för att lyckas.

.

Jag har svårt att ta upp hur jag känner, för jag har i de lägena en skev syn på mig själv och mitt värde. Mina känslor är inte värda att ta plats. Varför skulle någon lyssna på mig? Jag vet att jag har fel, men jag vet även att när jag väl säger något så existerar ingen respons. Så därför skriver jag.

.

Att läsa hur jag upplever känslor är helt frivilligt från din sida. Orkar du inte med mig så kan du sluta läsa, men jag Kan inte sluta känna.

.

Om jag skulle sätta mig ner och Verkligen försöka prata med Håkan, berätta hur jag känner så… Jag vet ju egentligen att han skulle lyssna. Kanske inte nu på samma sätt som livet innan cancer, men ändå lyssna. Men sen är det så tragiskt vanligt att folk bara tror att jag överdriver, jag vill bara ta plats och ha uppmärksamhet.

.

När det är så det nästan alltid har varit, då är det bara så svårt att våga tro på att det blir annorlunda. På vissa områden så är det som det alltid har varit. Så det är svårt att bryta den biten. Våga prata. Att öppna sig för att sen märka att den man pratar med inte verkar vilja komma med råd. Det är en känsla som blir att jag är inte värd den tiden.

.

De två sista stämmer så väl in på mig och har alltid gjort…

.

Ett exempel på att jag inte är värd att kämpa för. Om/när folk är elaka mot mig, alla ser och hör. Men ingen gör något för att hjälpa mig. I skolan tex, många lärare såg – men ingen sa något. Vid ett tillfälle fick jag en sk hoppspark i ryggen, jag ramlar och får en spark i magen och spott på huvudet. De sk fritidsledarna, satt på bänken och säger ”äh, lugna ner er nu killar”. Tack som fan.

.

Det har faktiskt varit likadant även Efter skoltid. Tillåten vuxenmobbing.

.

.

Nu har jag gnällt klart. I min egen blogg tänker jag tillåta mig att ta plats. Jag kan inte fly från mig själv, men ni kan fly från mig om ni vill. Men jag måste på något sätt rensa det som ligger och tar plats. Och som rubriken lyder, på kvällen känner jag ofta att jag vill krypa ur mitt eget skinn, jag känner mig instän. Även mina kläder är i vägen

.

.

Förlåt dock för att jag är så negativ idag. Men det är inte lika ofta som det var förr om åren…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.