Cancer,  Håkan,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

Han är tyst och jag försöker att inget visa

.

Vi tar oss igenom det här på olika sätt. För att Håkan inte ska gå under så måste han tiga och inte tänka. Jag tänker, tänker sönder mig. Han visar att han egentligen vill finnas, men om vi pratar om det som väntar så orkar han inte hålla sig över ytan.

.

Jag har en typ av ångest, men inte en rädsla som tar över. Jag kan inte förklara då jag inte vet själv. Jag tycker bara att det är så fruktansvärt jobbigt. I morgon åker han 10:50 och jag fasar för det. Jag har gett mig själv uppdrag att utföra tills han kommer hem.

.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Faktiskt. Jag känner hela tiden hur tårarna pressar sönder mig, men jag stretar emot. Det är lättast så. För tillfället. För Håkans skull. Jag vill inte att han ska se min oro, mina känslor.

.

Det räcker med att han vet. Men allt som jag stänger inne pressar fram ett illamående. Men jag kan inte göra något. Verkligen ingenting.

Jävla liv. Jävla cancer.

.

Det är alltså inte så att jag anklagar Håkan på något sätt, vi bara tar oss igenom det på helt olika sätt. Det måste därmed vara en som får mer av det som är rätt. Håkan behöver allt bra lite mer så att han klarar av operationen och rehabiliteringen.

.

Därför, jag måste ”vika mig” för hans skull. Så i skrivande stund sitter jag på Kullabacken och gömmer mig bakom alla växter.. I smyg. Jag inser nu att det var bra på mer än ett sätt att jag gjorde denna del av gården.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.