Cancer,  Familjen,  Framtid,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

Jag går sönder så totalt

..

.

Jag går sönder, jag vet inte hur jag ska hantera det här, inte själv. Jag klarar inte av att vara ensam, men jag vill inte, klarar inte att träffa folk. Jag vill bara vara med Håkan

.

Jag hör dom, orden som sades onsdag den 17 augusti. De är så jävla verkliga och så närvarande dygnets alla timmar. Orden.

.

Jag skulle åka till Håkan idag, det är besökstid mellan 17-18 pga covidsmitta. Om jag ska åka så är jag framme vid sjukhuset 15:38 och jag ska sen åka hem. Då byter jag buss i Sparreholm och där får jag sitta i 58 minuter.

.

Sen känns det så jävla elakt. Jag lovade Håkan i januari att jag kommer att vara med honom på allt som rör sjukhus. Allt. Jag lovade!!

.

Men nu. Jag orkar inte. Men jag orkar inte vara hemma utan honom. Det här har tagit knäcken på mig. Trött hela tiden, sover uselt, mardrömmar, och dessa flashbacks dagtid så fort jag inte gör något. Men hur ska jag göra något när allt är en kamp?

.

Den fysiska orken har satts på sparlåga. Det mentala ska vi inte ens prata om. Ehh.. Men jag försöker att trösta mig med att min reaktion är inte så konstig. Men det gör inte mindre ont för det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.