Kampen tillsammans

  • adhd,  Bipolär,  Cancer,  Framtid,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet,  Naturen,  Tvåsamhet

    Ett inre kaos av tappad kontroll

    Kompass som hjälp?

    .

    Då vi ger oss ut i skogen för att leta efter skogens gula guld i form av kantareller. Nästan varje gång vi är ute så slutar det med att jag inte har en aning om var varken jag eller bilen är, så Håkan får tuta så att jag har en liten ledtråd om vart jag ska gå.

    .

    En gång hamnade jag så fel att en tuta inte hjälpte alls. Men, jag hörde höns, så jag hittade ett hus. Och då Håkan har jobbat på posten så drog jag en chansning och tog kort på huset och skickade till honom, så han visste var jag var och fick komma in och hämta mig på vägen… Men jag skrattar åt mig själv varje gång det händer.

    .

    Men i söndags var vi ute igen, jag hade med mig kompassen för att jag skulle kunna hitta tillbaka själv. Men just då hjälpte det inte ett dugg. Jag var bara så rädd för att gå vilse och behöva använda kompassen. Jag tror att det är för att jag i normala fall har så svårt att tappa kontrollen.

    .

    Nu har jag en kontroll som jag kommer att vara helt chanslös mot. Ett läge där jag inte kan göra något, veta något, se något.

    .

    Håkans operation. 10 timmar av ett ovetande. Nu är det den människan som jag älskar mest i hela världen, den människan som jag vill dela hela mitt liv med, människan vars efternamn som jag vill ha, människan som har hjälpt mig på fötter mer än någonsin. Människan som är Min totala trygghet.

    .

    De ska operera honom, först kommer han att ligga på rygg, sen den avslutande delen av operationen så ska han ligga på mage. Att vända honom från rygg till mage kommer att ta 80 minuter för att det inte ska hända något, alla slangar och rör får inte åka ut.

    .

    Jag kommer att gå hemma, titta på klockan, kedjeröka. Eller inte. Jag har redan förberett med att säga till Tobbe att han får mer än gärna sätta mig i arbete. Jag kommer inte att kunna bara vara. Så jag hoppas att det är bra väder så jag kan få jobba.

    .

    Klippa gräset lär behövas hoppas jag, kanske vara med och kapa ved som ska ska till lite olika människor. Dottern och hennes kusin, sen ska lite säljas och det ska kapas först. Det kan jag ju alltid hjälpa till med.

    .

    Är det dåligt väder så har jag redan gardetat mig med att jag ska tvätta allt som går att ta bort i soffan och slänga in i tvätten. Någon har tydligen ätit choklad på Min plats…. Jag förstår inte 😉

    .

    Sen har vi ett förråd i ladugården där det finns massor av saker som ska slängas. Nu är det mest Håkans saker som behöver rensas då jag gjorde det när jag packade för att flytta hit. Men jag vet ganska mycket som inte ska vara kvar.

    .

    Är det något mer som man kan göra om det är ett riktigt busväder? Kom gärna med tips!!!

    .

    Men något som är positivt

    .

    Bästa två åren på väldigt länge.
    Nog för att detta året började med en cancer, det har varit riktigt tufft med mycket ångest och tårar.
    Rädslan för min del är mycket att cancer kan vara farligt.
    Jag kan varken se eller göra något rent konkret och det är en svår känsla att deala med.

    Men vi ska klara det här tillsammans.

    * STRONG AS FUCK * 💚🤍

    .

    Nu vet inte jag om Håkan läser min blogg, men om. Tack för att du är Du! Tack för att jag får vara Jag och att du kan älska mig trots allt. Jag är troligen ganska svår? Knepig? Krävande?

    .

    Men jag får ändå vara den som Du älskar

  • adhd,  Bipolär,  Cancer,  Djur,  Framtid,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet,  Pepsi,  Tvåsamhet

    Kärleken till en hund

    ⭐⭐⭐⭐ ZORRO ⭐⭐⭐⭐

    .

    Zorro, han är en riktigt bra vän och stöttepelare. Han ser direkt när jag har det tufft och är ledsen. Det gör ju självklart Pepsi också, men hon finns främst på kvällar och nätter, eller om man är inne ändå.

    .

    Men jag är så himla tacksam för att Zorro finns. Han ser mig, hela mig enda in i själ och hjärta. Och smärta. Han kommer fram, låter mig lägga armarna runt hans hals och tar emot litervis med tårar utan att kräva något i gengäld. Inte mer än lite skinka.

    .

    Jag skulle vilja skriva riktigt fina ord om honom, dikt eller så. Men jag vet att han vet hur mycket jag älskar honom. Det gör jag verkligen. Han är så speciell, hundar är viktiga för mig och eftersom att Håkan inte vill ha hund så är jag glad att Zorro finns.

    .

    Visst har vi en liten Labbe här också, men det är Zorro som söker upp mig på ett särskilt sätt. Han visar att han gillar oss alla typ, men ingen i världen kan slå matte. Absolut ingen. Och nej, jag skulle aldrig försöka att konkurrera med henne, för dels är det fel! Sen är det Omöjligt att bestämma över djur och känslor.

    .

    Men jag är så glad att han gillar att hänga med oss och jag är så tacksam för att jag får låna hans hals och gömma mina tårar där. Han vet vad jag känner, hur jag mår, vad jag tänker på, oroar mig för, hoppas på, vad jag inte vågar tänka på.

    .

    Han vet allt, och en dag ska jag dela med mig tror jag, i alla fall till Håkan. Men jag är rätt säker på att han och ni vet till viss del, men jag vill inte sätta det i ord än. Jag väntar lite.

    .

    Jag är orolig för så mycket, men jag låter inte det styra mitt liv. Det försöker jag att låta bli. Men Zorro kommer att bli viktigare än någonsin om ett litet tag. Jag kommer att behöva honom för att jag inte ska jobba ihjäl mig. Gå in i väggen.

    .

    Jag är världens sämsta på att vara ensam när Håkan är långt borta och inte mår bra, jag är hemma och kan inte finnas där för honom. Han kommer att ligga där, jag oroar mig här. Att hantera att någon jag älskar mår dåligt på något sätt… Hur i hela friden gör man det?

    .

    Men jag vet att det är han som är sjuk, han som opereras, han som kommer att ha ont. Jag vet det och det är ingenting som någon behöver påminna mig om. Men jag har känslor, jag har ett överflöd av empati. Jag vill bara trolla bort det onda. Men jag kan inte. Inte ens om jag hade varit där, men det hade känts bättre att vara det.

    .

    Då skulle vi kunna prata om allt mellan himmel och jord och få honom att kanske kunna glömma smärtan för en stund. Inte glömma, men den värsta känslan kan dämpas för stunden.

    .

    Men jag kommer att vara hemma och då blir Zorro så himla viktig. Det får mig att sakna Dipp ännu mer.

    .

    Dipp

    .

    Jag och Dipp
  • Djur,  Håkan,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet

    Äntligen kom jag igång igen

    Dagen startade med lasering av lådorna till bänken som vi ska ha på altan. Sen var det frukost innan jag satte igång och rensade sly i slänten upp till Kullabacken där jag håller till.

    .

    Ett gäng med blomster till mina insekter

    .

    När jag kom upp en bit så fick jag se vad det blommade och det gjorde mig väldigt glad. Sen höll jag på med det till runt 20:00. Så jag har jobbat med något i drygt 12 timmar.

    .

    Smultron är alltid gott

    .

    Jag tog en paus när det var Stockholmsderby. Tyvärr så var det Djurgården som vann. Utom på läktaren trots att det var de som hade hemmamatch. Men det visste jag redan att det skulle bli så.

    .

    Sen har jag även bäddat rent och duschat. Sen har jag fått en fråga från George på kaningården, han undrade om jag kunde jobba en vecka nu i juli. Det sa jag att jag kan. Men blir det något som kör ihop sig så finns det två andra som han kan få hjälp av. Det känns bra.

    .

    Även det att han har två stycken som brukar hjälpa till så valde han att fråga mig först. Det är ett bra tecken på att han var nöjd med mig.

    .

    Nu visar klockan på 23:05 så det är dags att göra som Håkan. Att sova…

  • Håkan,  Kampen tillsammans,  Känslor

    Stark oro tar över mitt känsloregister

    Idag kom brevet från Akademiska sjukhuset i Uppsala om Håkan. Han ska dit på onsdag och få information om det som nu väntar. Först blev jag väldigt glad att det äntligen händer något.

    .

    Men nu, jag är bara så jävla orolig för allt, för framtiden. Jag sitter ute och försöker att lugna ner mig själv. Jag tänkte att om jag gör klart lanseringen av bänk och lådor så kan jag kanske sluta tänka för stunden.

    .

    Men jag kan inte. Jag tog fram allt jag behöver, men mer… Jag satte mig för att ta en cigg, men oron och rädslan. Jag mår mest illa av allt. Allt är bara så verkligt nu, ablation och operation.

    .

    Jag är så rädd. Cancer är så laddat.

    Man kan dö av cancer. Förstår ni, det är ett hårt ord, jag kan inte klara mig utan Håkan, vad gör jag om det går åt helvete? Det får inte hända, han måste klara det här.

    .

    Fan, jag är rädd. Så rädd

  • adhd,  Cancer,  Djur,  Håkan,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Livet,  Medicin,  Tvåsamhet

    Gårdsfolket, det är vi det

    Oj vad konstigt det känns, alla befinner sig just semester just nu utom vi och Ida som inte fick semester än. Men dagtid så är det bara vi som är hemma, rastar hundar och donar i trädgården. Typ. På hela gården.

    .

    Sen så är det lugnt, eller saker hela tiden egentligen. Läkarsamtal, optiker, handla inför midsommar och så. Jag ska testa att byta Ritalin mot Concerta. Sen ska jag vidare till hudkliniken angående min hudsjukdom och nya salvor. Och om en vecka ska jag göra en koloskopi.

    .

    Jag håller på att lasera en bänk som vi ska ha på altan och sen varvar jag med att rensa i syrénhäcken inför att gå lös med det stora artilleriet. Sen måste jag rensa sly på Kullabacken och på torsdag ska vi ut till skogen och hämta hem lite björk att ställa vid trappan.

    .

    Sen vet jag inte.. Jag kände bara att det var dags att uppdatera läget. Vad gäller Håkan så väntar vi på besked från Uppsala där de ska besluta vilken operation som ska göras först, tumören eller metastasen. Han kommer ju inte att få mer cellgifter eftersom det var det som gjorde att han blev så fruktansvärt dålig och fick en tillfällig stomi.

    .

    Men. Så står det till just nu.

    .

    Med nya glasögon ~ känns bra att kunna se ordentligt…

  • Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet

    Hjälpmedel och krav på vårdkontakt

    ..

    .

    Idag var sjuksköterskan här med mina mediciner och hon såg på mig hur ont jag har i ryggen, trots smärtstillande och tensapparat. Så jag ska ringa till vårdcentralen och se till att jag får komma på röntgen. Åsa misstänker att det är diskbråck och inte ryggskott.

    .

    Jag har även haft besök av sjukgymnasten och hon hade pratat med sköterskan och arbetsterapeuten och jag har nu fått låna glidlakan, en speciell kudde att ha benen på för att avlasta, mer plattor till tensapparaten och en förhöjning till toalettstolen. Jag skulle även ha en griptång men den glömde hon i andra bilen så den kommer hon med i morgon.

    .

    Jag hade önskat mig ett till batteri så jag inte behöver vara utan alls. Men, det får gå ändå.

    Jävla rygg. Mamma har problem med ryggen, syrran har diskbråck och har även opererats för det tidigare och pappa hade skolios. Även systerdotter har problem och det har några av mina mostrar.

    .

    Jag har haft problem väldigt länge, men då har jag bara ont i bröstryggen samt att jag får knutor runt och under skulderblad. Men det här, jag vet inte vad jag ska säga om det, men jag är glad att Håkan har Primperan som är mot illamående. Nu måste jag vila lite, om det går.

    .

    Tur att Håkan är så pass pigg nu att han kan hjälpa mig. Tur att jag har honom i allt.. ☘️

  • Bipolär,  Cancer,  Framtid,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Livet,  Tvåsamhet

    Tomheten äter upp mig

    Det är svårt att vara sjuk, det är svårt att ha en psykisk sjukdom och samtidigt ha en somatisk sjukdom, det är svårt att vara anhörig till en som har en allvarlig sjukdom.

    .

    Jag vet av erfarenhet att om man som psykiskt sjuk även får en somatisk sjukdom så hittar man bara på. Man är ute efter uppmärksamhet. Nu är det även jag som utreds, dels för mina problem med magen, men nu visar även blodprover att jag kan ha problem med sköldkörteln.

    .

    Mina besvär med magen har jag haft så himla länge, men nu när utredningen väl sätter igång igen så vågar jag knappt prata om det. Psyksjuk och sambo med en som har cancer i tarmen. Vad tror ni att folk skulle vara kapabla att säga till mig? Jo, att jag gör det här för att folk ska tycka synd om mig också.

    .

    Jag har varit med om det förut. Vilket är helt sjukt. Även min nuvarande läkare skrev i journalen vid första besöket att jag vill göra en koloskopi för att jag är rädd för att jag har cancer och hon skrev om att Håkan har det. Men jag har aldrig haft tanken på att jag har det.

    .

    Men, sen när provsvaren kom så ändrade hon sig. Det är omöjligt för mig att lämna prover på saker som är fel genom att jag ”bara simulerar tanken”. Så nu är hon på min sida. Direkt när jag har ätit så mår jag illa och lite senare så kommer kramperna. Alltid på samma ställe.

    .

    Som om det inte är nog så har jag varit jävligt nere i några dagar och jag blir rädd att jag är på väg tillbaka till där jag brukar vara. Men jag hoppas att jag bara är påverkad av vädret och av att se och veta hur Håkan mår. Jag är ju rädd, självklart.

    .

    Men ute. Hade vi mått bra så hade vi kunnat åka iväg och göra något eller ta en promenad. Men nu. Håkan ligger i soffan och jag ligger på sängen. Spelar Wordfeud. Ingen av oss är på topp. Men det går över, det är nya riktlinjer för Håkan. Ovisshet om hur det ser ut vet vi inte än.

    .

    Men. Vi kan bara vänta på besked. Vänta.

  • Håkan,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet,  Mobbing

    Jag då?

    .

    Jag är kanske onödigt känslig, jag vet inte. Men all mobbing genom hela skolgången och sen att ha dåliga relationer eller även en bra relation men att någon som står oss nära behandlar mig illa. Det kanske blir ett tråkigt inlägg, men jag lovar att det slutar väldigt bra. Tycker jag i alla fall

    .

    Men det händer inte att någon backar upp mig, försvarar mig. Det är något som bara upprepas gång på gång. För mig blir det en signal om att jag inte är värd att kämpa för, stötta, finnas.

    .

    Vid ett tillfälle så gick det så långt att jag valde att lämna det förhållande jag var i då, själva relationen var helt fantastisk, men jag stod verkligen inte ut med att bli så öppet mobbad och alla runt omkring såg och hörde, men det var aldrig någon som sa ifrån.

    .

    Såna saker har hänt i de flesta relationer, men jag har fått stå upp för mig själv, inte prata om det, utan bara finna mig i det. Såna saker har slutat med att jag helt enkelt inte orkat och väljer att gå vidare på egen hand.

    .

    Jag vet faktiskt inte vad det är som gör att folk gör så här mot mig. Vad gör jag för fel? Varför är ingen som säger att de älskar mig redo att ställa upp för mig?

    .

    Är det för att jag pratar för mycket? Är jag för annorlunda i jämförelse med alla andra? Är jag bara jobbig? Är jag krävande? Lägger jag mig i saker som jag inte har att göra med? Ställer jag för mycket frågor? Är det för att jag kan byta samtalsämne för plötsligt?

    .

    Kan någon berätta för mig? Vad ska jag göra för att bättra mig? Jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva vänja mig vid att bli illa behandlad? Det tycker jag inte att Någon ska behöva göra.

    .

    Vid ett avslut på förhållande så hade en kommentar från en i umgänget sagt att Det var skönt att det blev så. Men vad är det som gör att det är så många som tycker så illa om mig? Kan ingen förstå att 35 års mobbning börjar göra jävligt ont?

    .

    Kan det vara så att folk är så jävla konflikträdda? Jag vet faktiskt inte varför jag kom att tänka på det här just nu.. Men ibland dyker det upp. Att ta samtal som på något sätt inkluderar mig, att jag är orsaken.

    .

    Jag är glad att jag har ett jävligt bra förhållande nu, att Håkan är så jävla fin. Jag svek honom som fan för ganska exakt ett år sedan. Det fanns lite orsaker, men det var aldrig han som gjorde något fel, men det var han som blev lidande.

    .

    Jag ville aldrig gå ifrån honom, men jag gjorde det ändå. Men jag kan bara vara så glad att han aldrig slutade att höra av sig, han bad mig gång på gång att jag skulle komma tillbaka. Jag är så jävla glad att jag lyssnade på honom.

    .

    Men om sanningen ska fram så ville jag bara gå tillbaka redan direkt, jag ville inte vara utan honom. Jag mådde jävligt dåligt under den tiden jag var ifrån honom.

    .

    …. Fjärde juni 2021….

    .

    Se på bilden, hur ser jag ut att må? Men, nu ett år senare så sitter jag här, jag bor här, jag är förlovad med den jag inte kan vara utan. Han gjorde det han ville, jag minns inte datum, men vi satt på altanen och hade grillat, då tar han min hand och ser mig djupt i ögonen och frågar:

    Maria, vill du gifta dig med mig

    Mitt svar vet ni nog redan eftersom jag har en ring på mitt finger. Det finns ingenting som gör att jag ångrar mitt svar. Men när det blir, det vet jag inte. Men jag älskar honom så djupt.

  • Bipolär,  Cancer,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

    Den fantastiska sjukvården i Sverige

    ..

    Jag har ju en ganska stor erfarenhet av svensk sjukvård. Men jag har liksom inte alltid tänkt så mycket på vad det kostar. Visst har jag tänkt att vi har det väldigt bra.

    .

    Först har jag min del, mycket inläggningar och dyra behandlingar som ECT och ett par dagar med hjärtövervak, jag har 2 operationer och mycket mediciner. Om jag inte hade bott i Sverige, hur hade mitt liv sett ut? Jag hade aldrig haft råd med det här.

    .

    Sen har vi nu Håkan. Hans cellgifter beräknas att kosta runt en halv miljon, sen har vi 5 strålningar som vi inte vet priset på. Nu är han uppe i 11 dygn på sjukhus. Där blev han röntgad varje dag med 2 olika typer av röntgen. Sen operation på det. Sen hans stomipåsar kostar ca 60 kr styck.

    .

    Sen vet vi att det blir Minst en operation till och det är då dom kommer att avlägsna tumören och även sätta dit den permanenta stomin, nu har han en typ av ileostomi. Men de ska vid kommande operation koppla tillbaka tunntarmen på tjocktarmen och göra en stomi den vägen. Vad kostar det?

    .

    Den gången så kommer han att vara inneliggande i lite mer än 2 veckor, när operationen är gjord så är han sängliggande i 14 dagar, får lämna sängen 30 minuter 3 gånger om dagen och absolut inte sitta. Så han kommer ju att bli inskriven någon dag innan för en massa provtagningar antar vi.

    .

    När han får åka hem så kommer han att få låna en speciell madrass i 14 dagar.

    Vad hade hänt om vi inte hade haft den sjukvård som vi har? Alla mediciner, vissa bara tillfälligt och några som kommer att bli kvar. Hade vi haft råd med allt det här?

    .

    Samma sak med mediciner, vi betalar max 2400 på 12 månader. Med det som både jag och Håkan kommer att ha från apotek så är vi båda uppe i högkostnadsskyddet ganska fort, särskilt Håkan. Påsar, en speciell spray för att få bort påsen på ett bra sätt som inte irriterar huden, sen alla kompresser, en speciell våtservetter som är som en barriär för att skona huden.

    .

    Visst att sjukvården ibland kan suga rent ut sagt, men alla är garanterade att faktiskt ha råd att uppsöka sjukvården och ha råd med viktiga mediciner. Jag får väldigt svårt att klaga när man tänker på det.

    .

    Visst att sjukvården får anmälningar emot sig. Mycket slarv på en avdelning gjorde att jag förlorade en vän. Som absolut inte skulle ha kunnat ske om de som jobbade hade skött sitt jobb. Just i det fallet så kan jag inte försvara vården på något sätt då 3 viktiga kontroller uteblev av någon anledning.

    .

    Men i övrigt. Svensk sjukvård. Hurra

    .

    Utan vården vi har så hade Håkan aldrig haft råd med allt som nu är nödvändigt. Jag tackar alla som påverkar att vi har den sjukförsäkring som vi faktiskt har, för nu vet vi, Håkan ska bli frisk

    .

    Tack, tack, tack 🍓
  • Cancer,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

    En liten(?) uppdatering

    Nu har jag pratat med Håkan om det här inlägget, vad jag får skriva. Han sa att jag får vara precis hur öppen jag vill. Det blir lite lättare för mig också då det är så många som frågar vad som har hänt och vad som kommer att göras.

    .

    Allt hände så fort. Den 22 april var en fredag, det var då vi var till Nyköping med mamma. Håkan kopplade bort cellgifterna och han mådde bra som han alltid gör de veckorna med cellgifter. Han är bara mer frusen, men det är vanligt vid den typen av cellgifter som han har.

    .

    Efter det så åkte vi till olika butiker så mamma fick handla och efter det åkte vi till Oxelösund och Jogersö och satt vid havet och drack kaffe och åt äggsmörgås. Alla hade en bra dag.

    25 april jobbade han till kl 12:00 och när han kom hem så var han trött, men det är han alltid efter jobb. Sen efter det som bara skulle vara en vila i soffan, det slutade med att han inte kom därifrån.

    .

    Den 27 april mådde han inte så bra, men han var bara väldigt väldigt trött – trodde vi. Men helt plötsligt utan något direkt illamående så börjar han kräkas. Jag lyckas fixa så att vi hade tillgång till två hinkar, så när jag gick och tömde den ena hinken så hade han en ny.

    .

    Fram till den 30 april så är det så det ser ut. Han fick i sig köttsoppa på torsdagen och sen var det näringsdryck och vatten. Ena dagen blir han väldigt sugen på Coca-Cola med citron och is, så jag fick hjälp av grannarna med att åka och handla.

    .

    Men även fast han inte mådde illa så fick han inte behålla någonting och tillslut så noterar jag att det inte bara är galla. Nu rör det sig om fekalkräkningar, som alltså är. Kräks avföring. Han sa själv att han är rädd. Vi fick hjälp av grannarna med att åka till akuten.

    .

    Men Håkan ville duscha först, men orkade inte. Jag tog in en av utestolarna och ställde i duschen. Tillslut så säger han att han inte orkar åka in ikväll och då blev jag räddare än tidigare.

    .

    Jag hämtar en massa badlakan och lägger en över rygg och axlar, en under fötterna och sen säger jag till honom att bara luta sig bakåt, så jag torkar honom och sen hjälptes vi åt med påklädning och sen ringde jag till ambulansen.

    .

    Som tur är så står det en ambulans i Gnesta och vi hade sån tur att den var ledig, så den kom väldigt fort.

    På sjukhuset tar de tempen som visar på 35,1° och han är väldigt uttorkad och hade akut njursvikt. De sätter genast sond i näsan som ska tömma magsäcken så att han inte ska kräkas. De sätter även dropp med en massa glykos och senare även med extra kalium.

    .

    ❤️❤️❤️

    .

    De röntgar honom, DT och passageröntgen och inte bara en gång per dag. Men, på måndagen den 2 maj så får han testa att äta frukost och lunch, men självklart inga mängder.

    .

    Frukost 2 maj

    .

    Men tyvärr så fick han inte behålla det, sonden fick han tillbaka. De kan fortfarande inte se helt säkert vad som är fel. Det dröjer enda till den 5 maj, med konsultation med teamet i Eskilstuna, fortfarande inte helt hundra, men de tror att med största sannolikhet är det en strålskada i slutet av tunntarmen och de bokade in honom på operation den 6 maj.

    .

    Kirurgen ville göra det redan på kvällen samma dag som de kom fram till det troliga felet, men det gick inte att lösa. Så vid 08:30 igår så kom personalen in och sa till Håkan att det var dags att duscha med descutan. Nu blir det operation.

    .

    Men jag visste inte om att han hade åkt ner, så vid 11 :20 ringer jag till avdelningen och då sa dom att enligt schemat så befinner dom sig i slutet av operationen. Och redan 14:55 så ringer Håkan och säger att det är klart. Han lät riktigt pigg.

    .

    Sen ringde han sista gången vid 21-tiden bara för att säga godnatt. Fortfarande ganska pigg och hade precis bett om smärtstillande. Det var första gången han bad om det.

    .

    Men, vid 08:30 idag så ringde han sitt godmorgon-samtal. Oj, vilken skillnad från igår, nu hade han ont. Jag hade tänkt hälsa på idag, men vi hade självklart med i tanken att det kan bli framflyttat beroende på hur han mår.

    .

    Men det positiva är att stomin verkar fungera som det ska, den har blivit tömd några gånger och det är väldigt glada nyheter. Så idag ska han få träna på att byta stomipåse, det är ju väldigt viktigt att det görs på rätt sätt och så att det sluter helt tätt så att det inte kommer någon avföring mot huden. Det är ju väldigt frätande.

    .

    Så, när han ringde igår och berättade om att det blir en operation, den enorma euforin, lättnaden, lycka och den enorma stenen på mitt bröst bara försvann. Ovisshet. Att hantera saker som är riktigt svåra, inte ens läkaren kunde först svara på vad som är fel.

    .

    Jag har ju genom åren bara haft mina sätt att hantera riktigt svåra saker. Det har bara varit det destruktiva. Rakblad, piller, alkohol. Jag har inte vetat något annat. Men nu hade jag inget val, för jag känner bara att Jag är färdig med det.

    .

    Så, för att kunna vara så nära Håkan som möjligt så har jag gått runt i hans Hammarby-tröja, suttit i bilen och lyssnat på musik.

    .

    Det var det enda jag kunde göra

  • Cancer,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

    En liten present till min älskade

    ..

    .

    Jag beställde detta till Håkan i veckan, hade då inte en aning om hur dålig han skulle bli. Men nu har det kommit fram, men Håkan är fortfarande kvar på sjukhuset.

    .

    Vi har inte en aning om hur länge han blir kvar där, men han ligger fortfarande med dropp. Men idag har han fått äta och ska dricka 2 liter vatten helst. Han har även fått dricka kaffe.

    .

    Jag har nästan kommit ikapp med det som behövde göras, tvättat 3 maskiner, städat och även rensat ett skåp i köket och även städat av på altan. Nu sitter jag och väntar på att mitt boendestöd ska komma. Henne har jag inte träffat på länge, så det ska bli trevligt.

    .

    I det här vädret så gissar jag på att vi tar en promenad. Skönt att komma iväg lite också. Oron för Håkan har blivit mycket bättre. Men det har gått åt Stesolid. Fast inte så många som tur är. Men det är första gången jag har behövt det sen november 2020. Det är helt otroligt faktiskt.

    .

    Kämpa på Håkan, jag är inte hel utan dig 💞

  • Cancer,  Framtid,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

    Räddade än någonsin

    .

    Igår. Akut. Håkan med ambulans till sjukhuset. 3 röntgen, sond och flera olika typer av dropp. Jag är kvar här hemma. Helt ovetandes om vad som händer i hans kropp. Han har gått ner 7 kg på 10 dagar och det är verkligen inte bra.

    .

    Jag vill bara ha hem honom. Ligga nära och bara känna hans hud mot min. Känna hans hår mellan mina fingrar, en sån där kram som bara han kan ge, den där perfekta kramen som aldrig får ta slut.

    .

    Jag har börjat knapra Stesolid. Det hjälper mot den värsta ångesten. Den får mig att sluta krampa. Att vara med genom det här är helt klart det allra jävla värsta jag har varit med om. Att se honom, se hur han mår.

    .

    Jag väntar nu på att en sköterska ska ringa till mig. Så jag kan ställa alla dessa frågor om vad som händer nu och vad de ska göra just nu. Jag hoppas att få höra att de ska operera honom nu. Att tumören är redo för det.

    .

    Men jag vågar inte hoppas. Jag vågar inte. Jag är så jävla rädd att cancer vinner. Så jävla rädd

    Jag vet inte om jag har känt så här tidigare. Jag har svårt att tro det. Inte ens då när jag hölls fast i en lägenhet i Stockholm. Han som förstörde mig. Jag var livrädd och jag var övertygad om att han skulle slå ihjäl mig. Nog Fan var jag rädd. Jag ville ut, jag ville inte dö.

    .

    Men jag var inte lika rädd som jag är nu. Jag har aldrig känt så här för en man tidigare. Så som jag älskar honom. Gud, jag är beredd att göra exakt vad som helst, bara han blir frisk!!

    .

    JÄVLA CANCER! FÖRSVINN. VI HAR INTE PLATS FÖR DIG. Jag är så jävla arg. Kan ni sluta bete er som att allt är normalt? Inget är normalt! #fuckcancer

    .

    Det är inte bara jag som behöver honom. Han har barn. Han har ett fantastiskt jobb med kollegor som är helt outstanding. Han har vänner. Vi alla behöver honom.

  • Cancer,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

    Jävla jävla cancer

    Jag har upplevt väldigt mycket i mitt liv. Jag har fört en kamp för överlevnad, jag har försökt att avsluta mitt lidande, jag har kämpat med så mycket som har varit riktigt tungt och med mycket och svår ångest.

    .

    Men det jag känner nu, det jag gör för hans skull, för att underlätta för honom, att bara finnas nära.

    .

    .

    .

    Jag orkar inte längre kämpa mot gråten. Jag låter det komma. Den här rädslan jag upplever nu är något utöver något annat jag har känt. Att se hur han mår. Tröttheten, Fatigue som det så fint heter. Det är en trötthet som inte går över trots att han sover.

    .

    Häromdagen när han duschade så när han var färdig så var han tvungen att sätta sig på toalettstolen och vila. Förlamande trött. Vi satt ute på altanen för en stund sedan, han ville komma ut för att röka. Men att sitta är för jobbigt, så nu ligger han i soffan igen.

    .

    ~ Bara du Håkan ~

    .

    Men ilskan jag känner, jag är arg för att Håkan är sjuk, men jag tror att det inte är ilska på det sättet, utan mer den här känslan av att inte kunna göra något. Men, jag gör det jag behöver, det har även inneburit att jag har fått utmana mig själv och en av mina största fobier – kräk

    .

    Men jag har inte haft några problem, jag gör det för att jag måste, jag måste hjälpa den jag älskar mest i hela världen. Och då kanske man fungerar annorlunda. Man tänker inte på det på samma sätt. Vad vet jag.

    .

    Jag är rädd ~ han är rädd

    .

    Jag gör allt jag kan för Håkan, inte bara nu, alltid! Allt för min Håkan

  • Cancer,  Framtid,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Tvåsamhet

    Jag skäms. Om jag skrattar

    Jag vet egentligen att jag inte ska skämmas.

    .

    .

    .

    Ingenting är kul, jag vill inte göra något, jag vill inte ha roligt, jag vill inte jobba ute, jag vill inte göra fint, jag vill inte titta på något, jag vill inte spela yatzy, jag vill inte äta…

    .

    Jag vill bara göra något Tillsammans med Håkan, jag vill bara ha roligt Med Håkan, jag vill jobba ute Med Håkan, jag vill göra fint ute Med Håkan, jag vill titta på något Med Håkan, jag vill spela yatzy Med Håkan. Jag vill äta något gott Med Håkan.

    .

    När vi pratade om allt det här så sa han vad han kan känna, som jag känner så jävla starkt men som jag skäms över att känna. Ilska!

    .

    Vi kan känna ilska av att andra människor skrattar. Att folk har mage att leva vidare och tro att allt är som det ska. Men INGENTING är som det ska. Hör ni det? Ingenting

    .

    Jävla, jävla, jävla cancer. Jävla Håkans inneboende som tar sig friheten att bara ta över, förstöra. Jävla skit….

    .

    Jag är så arg. Men egentligen inte på er som känner glädje, ni ska ju skratta. Men vi vill också skratta och ha kul.

    Ibland är jag bara så rädd.

  • Cancer,  Djur,  Håkan,  Hälsa,  Kampen tillsammans,  Kärlek,  Livet,  Nature,  Tvåsamhet

    HALVVÄGS TILL FRAMTIDEN

    Idag gott folk, idag har vi nått den första milstolpen! Vi har, eller Håkan har – men ändå vi. Nu har vi klarat av lika många cellgifter som även återstår! Vi har klarat av hälften!!!

    .

    För att fira lite så åkte vi till Oxelösund och närmare bestämt Jogersö tillsammans med mamma. Vi tog med kaffe och äggsmörgås och jag tog självklart med mig kameran.

    .

    En liten fiskmås höll oss sällskap

    Vi satt där vid stranden, havet var där. Måsen höll oss sällskap och när jag gick mot klipporna för att fota lite så när jag kommer längre upp så ser jag bryggan och gläns i vattnet

    .

    Sen plötsligt så kommer måsen och landar på bryggan och tittar uppåt, sen flyger den upp och landar en liten bit ifrån mig. Jag såg att det var samma för den saknade vänster fot.

    .

    När vi kom hem så var vi inte sena på att landa på rygg. Oerhört skönt att bara slappa av. Nu gäller det bara att inte göra något som får mig att varva upp minsta lilla för då kan jag redan nu säga adjö till sömn i natt.

    .

    Å som vilja och kärlek
    Som smärta och gråt
    Å min älskade jag gör vad jag kan
    Vi har gått genom åren
    Å vi har lärt oss förstå
    Att vi behöver varann

    .

    Nu é vi halvvägs
    Men det är långt kvar än
    Å vi é halvvägs
    Halvvägs till framtiden

    Niklas Strömstedt