Mobbing

  • adhd,  Bipolär,  Hälsa,  Känslor,  Livet,  Mobbing

    Jag behöver krypa ur mitt eget skinn

    … SÅ HÄR SER DET UT I MITT HUVUD…

    .

    Okej att jag har adhd, men även fast jag äter medicin så är det så här det är i mitt huvud hela tiden. Jag får inte ens vila en kort stund. När jag jobbar ute på gården och behöver en rast så går jag och tänder en cigg och sen jobbar jag tillslut med ciggen i mungipan.

    .

    SÅ HÄR KÄNNS DET I MIN KROPP…

    .

    Jag är så trött, jag tar kvällens sista cigg på trappan och går runt lite på grusplanen och jag orkar inte stå emot, tårarna rinner för att jag är så jävla utmattad. Det är inte så att jag är ledsen, jag är bara så trött.

    .

    Det blir så att jag blir lättare irriterad, om någon låter tjurig mot mig så tar jag det onödigt hårt. Just nu är vi två stycken som är trötta av olika anledningar.

    När Håkan är trött så har han väldigt lätt för att låta irriterad på mig, jag har sagt det till honom, men det är inget han tänker på och han säger att det Inte är så han menar. Han ber om ursäkt när jag påpekar det.

    .

    Men jag vet att det är inte något konstigt, vem tusan orkar låta pigg och glad när man är så pass trött som han faktiskt blir. Jag anklagar honom inte för det, men när min trötthet är så brutal och jag inte kan få ro i skallen, då vet jag med mig att jag tar exakt allt fel.

    Jag försöker verkligen att styra, men jag vet inte hur jag ska göra för att lyckas.

    .

    Jag har svårt att ta upp hur jag känner, för jag har i de lägena en skev syn på mig själv och mitt värde. Mina känslor är inte värda att ta plats. Varför skulle någon lyssna på mig? Jag vet att jag har fel, men jag vet även att när jag väl säger något så existerar ingen respons. Så därför skriver jag.

    .

    Att läsa hur jag upplever känslor är helt frivilligt från din sida. Orkar du inte med mig så kan du sluta läsa, men jag Kan inte sluta känna.

    .

    Om jag skulle sätta mig ner och Verkligen försöka prata med Håkan, berätta hur jag känner så… Jag vet ju egentligen att han skulle lyssna. Kanske inte nu på samma sätt som livet innan cancer, men ändå lyssna. Men sen är det så tragiskt vanligt att folk bara tror att jag överdriver, jag vill bara ta plats och ha uppmärksamhet.

    .

    När det är så det nästan alltid har varit, då är det bara så svårt att våga tro på att det blir annorlunda. På vissa områden så är det som det alltid har varit. Så det är svårt att bryta den biten. Våga prata. Att öppna sig för att sen märka att den man pratar med inte verkar vilja komma med råd. Det är en känsla som blir att jag är inte värd den tiden.

    .

    De två sista stämmer så väl in på mig och har alltid gjort…

    .

    Ett exempel på att jag inte är värd att kämpa för. Om/när folk är elaka mot mig, alla ser och hör. Men ingen gör något för att hjälpa mig. I skolan tex, många lärare såg – men ingen sa något. Vid ett tillfälle fick jag en sk hoppspark i ryggen, jag ramlar och får en spark i magen och spott på huvudet. De sk fritidsledarna, satt på bänken och säger ”äh, lugna ner er nu killar”. Tack som fan.

    .

    Det har faktiskt varit likadant även Efter skoltid. Tillåten vuxenmobbing.

    .

    .

    Nu har jag gnällt klart. I min egen blogg tänker jag tillåta mig att ta plats. Jag kan inte fly från mig själv, men ni kan fly från mig om ni vill. Men jag måste på något sätt rensa det som ligger och tar plats. Och som rubriken lyder, på kvällen känner jag ofta att jag vill krypa ur mitt eget skinn, jag känner mig instän. Även mina kläder är i vägen

    .

    .

    Förlåt dock för att jag är så negativ idag. Men det är inte lika ofta som det var förr om åren…

  • Håkan,  Kampen tillsammans,  Känslor,  Kärlek,  Livet,  Mobbing

    Jag då?

    .

    Jag är kanske onödigt känslig, jag vet inte. Men all mobbing genom hela skolgången och sen att ha dåliga relationer eller även en bra relation men att någon som står oss nära behandlar mig illa. Det kanske blir ett tråkigt inlägg, men jag lovar att det slutar väldigt bra. Tycker jag i alla fall

    .

    Men det händer inte att någon backar upp mig, försvarar mig. Det är något som bara upprepas gång på gång. För mig blir det en signal om att jag inte är värd att kämpa för, stötta, finnas.

    .

    Vid ett tillfälle så gick det så långt att jag valde att lämna det förhållande jag var i då, själva relationen var helt fantastisk, men jag stod verkligen inte ut med att bli så öppet mobbad och alla runt omkring såg och hörde, men det var aldrig någon som sa ifrån.

    .

    Såna saker har hänt i de flesta relationer, men jag har fått stå upp för mig själv, inte prata om det, utan bara finna mig i det. Såna saker har slutat med att jag helt enkelt inte orkat och väljer att gå vidare på egen hand.

    .

    Jag vet faktiskt inte vad det är som gör att folk gör så här mot mig. Vad gör jag för fel? Varför är ingen som säger att de älskar mig redo att ställa upp för mig?

    .

    Är det för att jag pratar för mycket? Är jag för annorlunda i jämförelse med alla andra? Är jag bara jobbig? Är jag krävande? Lägger jag mig i saker som jag inte har att göra med? Ställer jag för mycket frågor? Är det för att jag kan byta samtalsämne för plötsligt?

    .

    Kan någon berätta för mig? Vad ska jag göra för att bättra mig? Jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva vänja mig vid att bli illa behandlad? Det tycker jag inte att Någon ska behöva göra.

    .

    Vid ett avslut på förhållande så hade en kommentar från en i umgänget sagt att Det var skönt att det blev så. Men vad är det som gör att det är så många som tycker så illa om mig? Kan ingen förstå att 35 års mobbning börjar göra jävligt ont?

    .

    Kan det vara så att folk är så jävla konflikträdda? Jag vet faktiskt inte varför jag kom att tänka på det här just nu.. Men ibland dyker det upp. Att ta samtal som på något sätt inkluderar mig, att jag är orsaken.

    .

    Jag är glad att jag har ett jävligt bra förhållande nu, att Håkan är så jävla fin. Jag svek honom som fan för ganska exakt ett år sedan. Det fanns lite orsaker, men det var aldrig han som gjorde något fel, men det var han som blev lidande.

    .

    Jag ville aldrig gå ifrån honom, men jag gjorde det ändå. Men jag kan bara vara så glad att han aldrig slutade att höra av sig, han bad mig gång på gång att jag skulle komma tillbaka. Jag är så jävla glad att jag lyssnade på honom.

    .

    Men om sanningen ska fram så ville jag bara gå tillbaka redan direkt, jag ville inte vara utan honom. Jag mådde jävligt dåligt under den tiden jag var ifrån honom.

    .

    …. Fjärde juni 2021….

    .

    Se på bilden, hur ser jag ut att må? Men, nu ett år senare så sitter jag här, jag bor här, jag är förlovad med den jag inte kan vara utan. Han gjorde det han ville, jag minns inte datum, men vi satt på altanen och hade grillat, då tar han min hand och ser mig djupt i ögonen och frågar:

    Maria, vill du gifta dig med mig

    Mitt svar vet ni nog redan eftersom jag har en ring på mitt finger. Det finns ingenting som gör att jag ångrar mitt svar. Men när det blir, det vet jag inte. Men jag älskar honom så djupt.